varajaklaliv

Min bror som e helt dum i huvudet, har ADHD och arbergersyndrom. På grund av det har min pappa alltid behandlat honom annorlunda. Det kan jag förstå till en viss grad, men inte så mycket som han gör det. Min bror får alltid sin vilja igenom via pappa, och det är sällan min pappa skäller ut honom, om man jämför med hur ofta han borde göra det. Till exempel om min bror slår mig så skäller pappa ut mig för att då måste jag ha gjort något som gjort min bror upprörd. Ta det inte på fel sätt, när det inte gäller mina bröder är han ganska rättvis, och jag älskar min pappa. Frågan är bara hur han känner om mig.

Iallafall, här kommer den löjliga förklaringen:

bror rev ner min 400 kr vampire diaries-film från övervåningen till källaren, och den for ut ur fodralet. Jag sa till honom att han fick lov att plocka upp den. Pappa hade åkt och tränat och skulle inte komma hem förrän om en timme. Min bror vägrade såklart ta upp den. Jag skulle väl kunnat ta upp den själv, men jag tyckte bara inte det var rättvist. Då ringde jag pappa och han blev förbannad över att jag bråkade med min bror och att jag kunde ha hämtat den själv. Men jag fortsatte bråka med min bror, och till sist skrek pappa att ''om jag skulle vara så jäkla envis så kunde han lika väl slänga filmen direkt så slipper vi tjafsa mer. Han hade sagt att han skulle ta upp den när han kom hem, och jag fick för fan nöja mig med det'' Grejen är bara att om det var jag som skulle ha haft ner något så skulle pappa ha skrikit åt mig att sluta vara ''så jäkla fjantig'' och tvingat att plocka upp det. Så jag berättade som det var - en film utan fodral skulle ju för fan gå sönder på en timme, särskillt en så känslig film? Då sa pappa att ''Jag skulle sluta vara så jävla barnslig och hämta den jävla filmen själv. Jag var bara så jäkla tröttsam''

Och han kanske hade rätt. Jag kanske bara var barnslig och tröttsam och borde kanske göra mer för att få honom att bry sig. Så nu sitter jag och pluggar för att höja mitt C-betyg till ett B. Minst.

Men om jag skall vara ärlig så är mina föräldrar en stor faktor i varför jag inte bara gör som jag vill och satsar på etiska linjen på gymnasiet för att få bli skådespelerska. Men de är ett så osäkert yrke, och om jag inte lyckas så...

Jag vet inte, men jag tror att det bara är det jag vill, det enda jag velat i 3 år nu. Att göra dem stolta. Då kanske min pappa kan börja bry sig, inte vet jag? Men det är det jag hoppas på...

Alltid när något sådant här händer återupplever jag ett minne från när jag var 8 år. Vi var i sommarstugan och min farbrors och hans fru var med. Hans fru har aldrig gillat mig. De trodde att jag sov i rummet intill, men jag hörde deras samtal. Repliken som hela tiden återuppspelas i huvudet på mig är ''Du har ju haft maximal otur'' sa min farbrors fru till pappa '' Din ena son har ADHD och asbergersyndrom, din andra har diabetes, och så har du din dotter''.

Men jag gör nog fel i att klaga (även om det är det enda jag gjort i detta inlägget). Jag menar - många har det så mycket värre än jag?