varajaklaliv

Jag läste precis inlägget som Flash skrivit. Jag tycker att om hon har erkännt att hon har varit (och på ett sätt fortfarande är) självmordsbenägen, kan jag berätta att jag också var/är det...

Det började i 4:e klass tror jag. Jag skar mig i armen - upprepade gånger. I sista stunden ändrade jag mig alltid, och insåg att jag ville veta hur min framtid såg ut, och tog mig till sjukhuset. Jag var alltid anonym, och fick alltid fejkad hud. Mina föräldrar fick inte veta något.

Det enda ärret jag har kvar är ett jag har i armvecket. Man kan nämnligen inte lägga hud där.

Men det som räddat mitt liv är (även om jag aldrig skulle erkänna det i skolan eller så) är att skriva sånger om mitt liv, och framför allt - att måla. Men jag kan inte måla när någon ser på. Det går inte - fråga inte varför, för jag har ingen aning. Det blir bara misslyckat.

Jag vet inte varför jag berättade att mina målningar räddat mitt liv? Kanske för att jag hoppas att om någon av er som läser är självmordsbenägna, så kan ni få lite tröst i att det finns sätt att komma över det. För mig var det låtskrivande och målande. Det kanske inte hjälper just dig, men det finns något som gör det. Du måste bara ta reda på vad DET är. Tro mig - det går uppåt.

Om du vill gå på lina, titta inte bakåt, titta inte ner, bara blunda och ta ett steg. Det hjälper!

Syns och hörs till er som berörs